Gahrtonister och Schlaugianer slåss om makten i dagens Miljöpartiet !

Birger Schlaug har upptäckt gruppen Grön Omstart på fb. En grupp som från början var hemlig som nu är sluten och som jag ville ha som öppen.

I den gruppen har kommit fram ett nytt begrepp från begreppskaparen Billy Larsson: Gahrtonism v/s Schlaugianism....

Vad gäller att förklara kortvarianten gäller följande:

GAHRTONISMEN

STRATEGI. Fokus är på att så snart som möjligt erövra regeringsmakt. För att lyckas med det behövs två saker.

A. Det ena är att föra en politik som kan få andra partier att bli intresserade av samverkan så att man kan komma i regeringsställning. Därför kan man inte bedriva en politik som ses som ”ansvarslös”, ”oseriös” m m av andra partier

B. Det andra är att när man väl kommit i regeringsställning måste man göra allt för att framstå som regeringsdugligt

SCHLAUGIANISMEN

STRATEGI. Schlaugianismens fokus är på väljarna. Schlaugianismen utgår ifrån att radikal grön politik kan uppskattas av många väljare. Storleksordningen 10 -20 % av väljarna anses inte orimlig.

Enligt schlaugianismen ska inte ett grönt parti anpassa politiken för att passa andra partier, för då blir politiken uddlös. Istället ska man lita på att det går att skaffa sig tillräckligt stort väljarstöd. Och då kommer de andra partierna att behöva anpassa sig till MP.

Så när MP fått ett stort väljarstöd (12 % har det talas om), först då ska man gå in i en regering. Det är tanken. För då är man tillräckligt stort för att kunna pressa andra partier till att få igenom grön politik.

Kommentar: Det finns fördelar men också nackdelar att helt anamma något av linjerna. Att göra maktsökande som ändamål har ju prövats av Per Gahrton själv. Det var väl under åren som EU-parlamentsledamot Per berikade sig på att MP var ett NEJ-sägarparti vad gällde EU. EU var enligt honom och mig för den delen också som inte skulle bli en superstat i Europa utan det var i frågor om fred, mänskliga rättigheter någon form av överstatlighet kunde göra nytta. Där fanns ett överordnat intresse.

Att säga NEJ innebär i stort att vi upphöjer nationalstaten i övriga frågor och vi ser nu att det är definitivt inte gröna som växer med detta. EU (parlamentet) har traditionellt sett varit en rikemansklubb där makten DELATS mellan socialister och kristdemokrater mellan sig. Inget grönt lyckorike alltså.

Idag vill de gröna ha ett starkare EU och är närmast federalister vilket motsätter tesen om starka regeringsbildningar. Dessutom kanske vi om några år har just SD i en sådan stark regering. De är ju NEJ-sägare till EU och har tagit över Gahrtons starka roll som nej-sägare där.

Schlaug är mer som jag att vi måste bygga upp en stabil väljarbas från grunden och göra oss starka främst lokalt. Ingen trendpolitik eller caffe latte och sånt som gör att väljarna lika gärna kan vara moderater nästa gång som miljöpartister.

Dock skulle jag aldrig ha tålamodet att invänta en vis siffra innan jag prövade på makten man måste våga också och ta risker. Finns all anledning att berömma dagens miljöparti som gick in i regeringen med ett inte helt lyckat valresultst.

Vad som hänt därefter är att Miljöpartiet tycks blivit maktfullkomliga och annammat en kultur både i riksdagen och på lägre nivåer där man glömt att det finns minoritetsuppfattningar, medlemmar som gått in i partiet för en eller några frågor, väljare som byter uppfattningar och röstar olika.

Det har bildats en stor kategori beroendepolitiker och anställda med beroende som sådana INOM miljöpartiet. Det är inte längre ett gäng idealister och frisksportare som styr i MP längre. Det är iskalla strateger som slår hårt mot dem som stör dem i maktens boning.