Kampen om tredje störst bloggar Birger Schlaug om. Mycket riktigt är det svårt att vara något slags tredje alternativ samtidigt som man ska ta på sig regeringstaburetter.
Förra mandatperioden och dessförinnan krigade främst centern och folkpartiet om att vara näst störst i regeringen det slipper miljöpartiet. Den positionen har man redan i nuläget.
Alliansen har full sjå med att hitta någon ny modell igen. M har nyligen gjort byten, KD är på väg att göra det, C letar positionering och FP kan bli nästa parti att göra något nytt.
Under tiden trevar S+MP-regeringen på för att bli varma i kläderna med ett V vid sidan om som aldrig tycks lyfta. SD når ständigt höga nivåer trots att de är fullständigt utdömda av politiska etablissemanget.
På våra regionala och lokala nivåer är det många på nya poster och intrimning pågår fortfarande inte minst på grund av oron på riksnivån hur det ska se ut i fortsättningen. S och MP regerar med en alliansbudget bestämd av SD och nu återstår att bryta detta.
Utredningar tillsätts i riksdagen och på lokal nivå har vi förstudier i långbänk att omedelbara ställningstaganden skjuts på framtiden som påverkar ekonomin.
Om nu betydelsen att vara TREDJE STÖRST lär SD ha befäst den positionen ordentligt. V som skulle kunna ge lite tuggmotstånd försöker hitta position att göra upp med regeringen. Vinster i välfärden känns inte dagsaktuell och viss självsanering pågår ständigt i lycksökarbrancherna.
Det politiska skeendet känns en aning trögt och när den omedelbara faran är över för extra val känns politiken ungefär som vanligt. Inga drastiska beslut, eftersträvan efter breda lösningar, de som fått poster är nöjda med att sitta still och de som inte sitter vid makten letar efter lägen att profilera sig. En sak är säker. Har Sverige vant sig nu att SD är Sveriges tredje största parti? Tydligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar