Från industrialismens Sverige till psykohälsans helvete!

Fler unga mår skit. Psykisk ohälsa är vanligaste diagnosen för sjukskrivning och nu ska reglerna ses över. Sedan kanske det inte alltid hjälper att förebygga i skolan som blir längre och kravställande men där måste man börja. Att S manar till samling och vill göra klasser mindre är något jag kan ställa upp på.

Nu kanske inte Sverige ser likadant ut som när jag växte upp i industrialismen när alla gick till ett jobb i närheten. En skola där såväl rik som fattig kunde gå i samma klass upp till sexan då det sorterades vilka som skulle börja på realen.

Själv hade jag en tung tid då. För då skiljdes mina föräldrar och det gick ut över mina betyg. En familj då var mamma, pappa och barn och vi var tre bröder. Hemförhållanden var att vi var tre pojkar som delade rum i en trea men det gick det med utom vad gäller studier.

Vad gäller betygen var jag äldst bland mina bröder så någon direkt studiero fanns inte hemma och läxor gav jag fan i då det var bråkigt, trångt och stökigt. Jag fick lära mig det som gick i skolan helt enkelt. Men jobb fanns ändå på våra industrier och först kunde man börja som reklamutdelare, tidningsförsäljare, behjälplig i sysslor på landet, jordgubbsplockning, varubud och allt som fanns.

Jag började med lite diverse jobb innan jag fastnade på cykelfabriken Monark den stora arbetsgivaren i min närhet. Problemen kom långt senare när jag fattade att min industri Monark som tillverkade cyklar( också annat mopeder, gräsklippare, motorvärmare och tidigare motorcyklar) inte var något evighetsprojekt där man jobbade till pension. Jag påbörjade då min vandring med ett "friår" och testade att vara på sjukhuset på olika avdelningar så alla trodde jag utbildade mig till läkare klädd i min vita rock.

Jag var under den tiden också i hemtjänsten, på MP:s kansli i Göteborg och på ett fritis på Gårdsten och fick då traktamente fast jag slaggade hos min gravida särbo där jag trivdes rätt bra i Lövgärdet. Jag var då kommunstyrelsepolitiker och gruppledare i MP i Varberg så nån aktuell flyttning var inte aktuell.

KomVux har fostrat många politiker och jag är en av dem. Där hade jag en toppentillvaro under fyra år men sen var det slut. Jag lade ner hela min själ i Miljöpartiet och kan väl betraktas som en sådan fram till 1998 då jag efter tre mandatperioder skulle dumpas från politiken enligt "regelverket".

Om sanningen ska fram med diverse andra åtgärder för att upprätthålla a-kassa, fasader och trassliga familjeförhållanden känner jag att jag aldrig riktigt kommit tillbaka. Vare sig i arbetskarriär eller i politiken. Familj betyder mycket för mig men fick ju inte bara de kvinnor jag alierade mig med utan också samhället emot mig. Utan en status i samhället devalveras man ganska snabbt och går i konkurs. Någon återvinning tycks inte finnas i dagens Sverige. Inte konstigt folk mår dåligt när alla måste vara på topp för att bevara sina statusar i de kretsar de befinner sig.