Att bostadssituationen i Halland inte skiljer sig från riket kan vi konstatera. Det är socialstyrelsen som vill ha en kartläggning för att få statistik. Politiker i allmänhet visar ett förakt och ointresse att göra något radikalt och hitta bra lösningar. Min gode vän Stefan NIlsson ursprungligen från Varberg och nu gruppledare i Miljöpartiet Stockholm har bloggat om tänkbara lösningar sett från storstadsperspektivet och angett fem grundprinciper 1. Rätt till fast bostad 2.Individuellt formade stödinsatser 3. Stopp för vräkningar av barnfamiljer 4. Insatser för att förebygga vräkningar. 5. Personligt ombud för hemlösa.
Synen på boendet speglar ofta vilken typ av samhälle vi vill ha. De som har skulder eller saknar fast inkomst är i regel utestängda från bostadsmarknaden och inte ens de kommunala bostadsbolagen vill ta i dessa grupper med tång även om de inte är kategoriserade inom psykiskt defekta eller missbrukare. Den debatt som pågår nu inom samtliga partier som kallas rödgröna är intressant även om de i dagsläget saknar slagkraft. I TIDEN skriver Kajsa Borgnäs om Tillväxt som en drog och olika vinklingar ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Det är bra att det finns en tilllväxtkritisk linje inom S och att V utmanar MP. Ett parti som tar det mersta för givet och just nu lever på opinionsmätningar precis som det skulle hjälpa dem som har det svårt.
2 kommentarer:
Det som måste göras åt hemlösheten är att ta fram billiga bostäder där alla är välkomna, istället för att sälja dessa och därefter bygga dyrt.
Det är det enda som fungerar. Det finns inget annat.
När det är gjort finns det de som behöver stöd i sitt boende. Lägg kraften på detta istället för på kortsiktiga livsuppehållande åtgärder. De åtgärder som idag erbjuds borde vara likställda med psykisk tortyr. Varför reagerar inte alla med avsky emot denna diskriminering?
Jag har börjat tappa tron på att det överhuvud taget finns någon vilja. Det har lovats och jag har varit på många möten med "förstående" beslutsfattare. Situationen verkar snarare hållas kvar. Kan det vara så illa att det finns ett intresse av att behålla människor i detta tillstånd? Det verkar så. Alla söker sina statsbidrag. År efter år.
Frivilligorganisationerna gör detta. Men de sätter aldrig ner foten och tillräckligt kraftfullt ställer frågan: Varför accepterar vi i ett av världens rikaste länder ett samhälle där vi som organisation behövs? Visst sätter de ner foten någon gång men då handlar det uteslutande om att få mer pengar till verksamheten. Stampar de för hårt svarar politikerna med hot.
Margareta Olofsson (v) avgående Socialborgarråd, sa vid ett tillfälle till någon från stadsmissionen som gapade efter för mycket: "Bit inte den hand som föder er.”
Tyvärr har jag ingen statistik på dessa typer av pinsamma och självutlämnande övertramp som politiker ägnar sig åt när det handlar om hemlöshet. Då skulle jag kanske kunna lämna överlämna dessa till någon akademiker som vill komma upp sig. Jag kanske skulle kunna tjäna en hacka på detta och själv komma på grön kvist. Nä! Jag har också hört att det inte går till så men i vårt korrupta system kan man ju faktiskt börja undra. Detta skulle ju för mig likväl som fifflande fackpampar och andra makthavare kunna vara en framkomlig väg när jag inte längre orkar driva denna tröstlösa kamp mot väderkvarnarna.
Vem bryr sig? Ingen. Vår känsla för moral, etik (och rena händer) kan ju inte annat än urholkas när vi dagligen accepterar att så grova brott mot ”de mänskliga rättigheterna" begås. Jag har genomgående hävdat detta: Bort med härbärgen och hotellboenden som staden håvar in en massa pengar på. Dessa är inget annat än en cynisk variant på "Statliga spel" Här får hemlösa konkurrera med en förnedring som insats.
Om någon mot förmodan tar sig ur socialtjänsten och andra fattigvårdsorganisationer klor, då blir de upplyfta som "goda" exempel.
Bort med forskning runt hemlöshet, bort med frivilligorganisationer och bort med socialtjänsten i rådande ordning. De vill inte ändra något i grunden. De lever och parasiterar på utsatta människor. De har bara sin egen karriär för ögonen. De hemlösa har ett primärt behov. Det är en bostad. Det är ett hem där de kan bygga upp en egen trygghet. Inte något tillfälligt villkorat hopplöshetsprojekt i stil med härbärgen, tröstlösa stegboenden eller stiftelsen hotellhems kategoriboende.
Ett hem måste absolut stå överst på listan av de åtgärder som olika bidragssökande organisationer utgår ifrån. Oavsett vad en människa har för problem kan man inte exempelvis vårda bort någon från ett missbruk och sen slänga ut ”patienten” på gatan igen. Man kan inte heller sopa bort ett oroligt eller ostädat beteende, man kan inte förpassa ett skrämmande karaktärsdrag till stadens offentliga toaletter eller till tunnlar. Hur kan vi inbilla oss detta? Inte kan man väl stuva ihop människor på härbärgen där de får dela rum med fyra till nio andra oroliga, sjuka och påverkade människor och samtidigt inbilla sig att man har gjort något åt problemet?
Ett par som nu inte är välkomna någonstans har hittat hem idag. PSYKET på SJUKHUSET. De orkade inte med att sova ute och då återstår att ta livet av sig ELLER bli betraktad som GALEN eller satt på LVM.(lagen om vård av missbrukare)
Skicka en kommentar