Deltagande demokrati för moderna dårar?

Har nu i över en veckas tid följt händelserna i Egypten i huvudsak har allt skett kring torg, internet och de bilder man får därifrån samt rapporter så småningom via media. Per Gahrton som skrivit en bok om detta redan 1987 anade tidigt att nått stort var på gång redan när det började röra på sig i Tunisien. Hur det ser ut bakom kulisserrna har få vetskap och kunskap om men inget går att jämföra med hur deltagande demokrati ska representeras i ett land som Sverige om vi är missnöjda. Det uppstår grupper på facebook och man kan stödja i mail, namninsamlingar men allting drunknar om det inte är medialt eller berör det som står nära eller som det finns eget genuint intresse kring.

Teater Giljotin som engagerar genom deltagande teater visar på nya grepp än det ständigt konsumerande, lättillgängliga som annars erbjuds i kulturvärlden. Hur ska vi få fler aktiva säger de politiska partierna vilket resultar i ett ställningstande att rösta med fötterna. Det blir enklast så.  De aktiva ränner på möten och uppdrag och det bildas så småningom en elit då demokratin är representativ inte deltagande. Att delta på en konsert är att bli ett med publiken men aktiviteten förutsätter någon på scen som drar. I politiken vill några ha närkontakt och kunna påverka och i tv-dueller heja på den man sympatiserar med ungefär som de egna favoriterna i idrottens värld. Traditionella politiker vill gärna ha en intressant dragplåster för att dra folk till möten när det börjar att glesna.Kanske dags att lyssna vad olika människor har för krav och fråga sig hur dessa krav kan tillgodoses då kanske fler kommer.

Nu när rapporteringen börjar tystna om inget annat dyker upp från Egyptens dramatik går de flesta till vardagen då annat får mer fokus. Jag frågar mig om politiken är till för dårar mer eller mindre. Samtidigt har jag nåtts av dödsbudet att Gary Moore har gått bort , "Still got a blues" världen är inte rättvis.