Arbeta mer för grön omställning eller arbeta mindre för grön omställning?

Birger Schlaug har i sin blogg här påvisat dilemmat att gå ut med rödgröna krav där heltid och fler jobb sätts i fokus för gröna satsningar samtidigt som ett förändrat arbetsliv med arbetslivstrygghet är ett önskemål. Någon måste betala och idag har vi ett pendlingsamhälle där stressen tar kål på förhållanden, människor och behov av att göra något på sin fritid. Samtidigt befinner sig människor helt utanför detta på hemmaplan i ett ständigt utanförskap med utarmade kontakter.

Förhoppningsvis tar Miljöpartiets kongress senare i vår tag i arbetsliv/arbetstrygghet/utanförskap där partiets medlemmar inte har en susning vad som är partiets politik. Är det tillväxtsamhälle med satsning på de starka för att dra kraftström från Saharaöknen, lägga räls för höghastighetståg och ombyggnation av miljonprogram med ökade hyror och ihopslagning av lägenheter för kapitalstarka inflyttare som gäller eller finns det en fördelningstanke bakom som tillgodoser tillväxtkritiker och omfördelare av världens och landets resurser?

Att bli enbart en human produktionsfaktor som också har politiska arvoderade förtroendeuppdrag i samklang fråntar ofta synen på de sociala, kulturella och närverkande aspekterna i föreningsliv, ihop med människor som kan vara psykiskt och fysiskt funktionshindrade, inte hänga med på grund av ålder m.m..

Är det en grön tillväxtpositiv elit vi ska främja eller finns det en social bredd där tillväxten nått sina gränser och där ekologiska, kulturella, sociala och egna icke mätbara lyckomål kan få sitt utlopp? Detta är en intressantare diskussion än vem som ska bli kvinnligt språkrör ihop med Gustav Fridolin som jag inte tycker tagit klar ställning i dessa frågor.