Nästa val en maktkamp mellan MP och SD?

MP och SD är de partier som växer mest i svensk politik. Båda var för sig spelar en nyckelroll i politiken att avgöra agendan inför nästa val. Miljöpartiet har en ambition att modernisera Sverige mer jämställt, grön teknologi och stoppa rovdrift och motarbeta negativa klimatförändringar samt satsa på förnybar energi och energihushållning. Gustav Fridolin har en ambition att partiet behövs i centrum i svensk politik.

SD har en agenda att invandrarfrågan ska belysas och har i sina ställningstaganden  sagt sig förhandla med dem som tillgodoser deras krav. Av döma av det som sker i realpolitik står emellertid SD alliansen närmast men alliansen skyr SD som pesten och gör hellre upp över blockgränsen. Denna balansgång är svår för både miljöpartiet som har sin medlems- och väljarbas på ett helt annat sätt än SD och alliansen. En stor del av medlemstillströmningen inom MP tillkom under det "rödgröna" samarbetet med utlovat en kvinnlig statsminister.Varje uppgörelse högerut legitimerar alliansen samtidigt som kritiken kan komma på från vänster och från SD.

SD som är nöjd med "gilla läget" satsar stort på nästa val. Miljöpartiet som har maktkonstellationer på olika håll riskerar att förknippas med makten och med det bli ett mindre spännande parti då uppgörelser ska försvaras innan det fått ordentlig genomslag hos väljarna. Att ta hand om medlemmar är ett större problem för MP än ett "männens parti" SD . Dessa kan likt borren i Hallandsåsen lära av misstag, analysera och har inga krav på sig för att bana väg för större framgångar och därmed tryck på alliansen. I synnerhet som oppositionen idag är slagen i spillror när det gäller ledningar,

Det återstår att se vem som "vinner" agendan. Globalt har miljöpartiet inget att förlora men inrikespolitiskt kan SD utnyttja läget om närområdet förflackas, utanförskapet tillåts att växa för olika grupper och politiker bli ett skrå där karriärister formar en blaskgrå zon där skillnaden mellan partierna i riksdagen suddas ut. Där SD som i programmet 100 dagar framstår som martyrer och de enda som för en konsekvent oppositionspolitik. Möjligen kan Vänsterpartiet av självbevarelsedrift hamna i en sådan situation till vänster också.