Läser Tommy Rydfeldt blogg om S vars dominans har minskat mer och mer i Europa men ändå tycks någorlunda stabila i Sverige. Frågan är hur länge? Det är artikeln i Aftonbladet av Katrine Marçal som fått upp detta till diskussion även här.
När ett parti till slut inte kan bli större eller vinna över den andra sidan måste det ju till samarbeta på något sätt. Det har skett i olika länder. Blir S eller deras motsvarighet det då? Nej de blir mindre.
Ur Tommys blogg
Lite statistik:
Labour i Skottland valet 1997 45,6 % ----valet 2015 24,3%
Arbeiderpartiet Norge valet 1957 48,3%----valet 2013 30,8%
Socialdemokraterna Danmark 1960 42,1%----valet 2015 26,3%
Socialdemokraterna Tyskland 1972 45,8%----valet 2013 25,7%
Socialdemokraterna Österrike 1979 51%----valet 2013 26,82%
Svenska socialdemokraterna verkade länge immuna emot vad som hände deras systerpartier i Europa. Man höll sig kring 45%. Visserligen fick man 1991 37,7% men detta sågs som olycksfall i arbetet och redan 1994 var partiet tillbaka på 45,3%. Men det var senaste (sista?) gången över 40%.
De senaste valen ligger strax över 30% men med opinionssiffror kring 25%.
Min kommentar:Dagens socialdemokrater i Sverige verkar ha en nedåtgående trend och ett lut som inte tycks ge dem någon fördel av att inneha regeringsmakten och hade vi haft ett stabilare moderatparti och modell större typ Tyskland hade de antagligen suttit hellre i koalition med dem än med Miljöpartiet. De är ändå två sidor av samma mynt som förstår varandras sidor.
Ur artikeln i Aftonbladet av KM
Samtidigt finns det gemensamma nämnare. För pasokifiering verkar drabba socialdemokratiska partier som:
1. Har blivit alltför teknokratiska och utvecklats till politiska eliter.
2. Har varit ovilliga eller oförmögna att formulera ett trovärdigt ekonomiskt alternativ till de senaste decenniernas marknadsfundamentalism.
3. Har varit ovilliga eller oförmögna att tala med väljare som dragits till nya nationalistiska, populistiska eller främlingsfientliga partier.
4. Har ett ledarskapsproblem och leds av personer som under europeisk socialdemokratis bättre dagar aldrig hade kommit i närheten av en partiledarpost.
5. Har utgått från den felaktiga logiken att eftersom de historiskt sett har varit stora partier kommer de att fortsätta att vara stora partier.
Det riktigt skrämmande är förstås att samtliga ovanstående punkter även stämmer in på svensk socialdemokrati. Och kanske bör vi se Stefan Löfvens eller för den delen Mona Sahlins och Håkan Juholts svaga opinionssiffror som just en begynnande pasokifiering (ett parti som varit statsbärande men som nu är en skugga av sitt forna jag)
Min kommentar: S är en samarbetsregering liksom regeringskollegan Miljöpartiet läs artikel av språkrören här. Hur lång tid kommer det att ta innan samsarbetsregering leds av en borgerlig statsminister? Både S och MP är i krympande och för att klara sig i den politiska sfären måste de vrida politiken åt borgerligheten till. Det finns inget längre att hämta kraft från vänster och snarare ska vi se både S och MP som "mittenpartier" i fortsättningen.
Sammanfattning: Vilket borgerlig parti tar upp handsken? Suger åt sig radikala idéer som kan komma både från det röda hållet och det gröna men ändå har stabiliteten att leda landet? Jag tror att utmaningen kan tas från Annie Lööf, Jan Björklund och Anna Kinberg-Batra...yes we can? Bra bevisa det då och ta in antingen S eller MP i en kommande regering kanske båda.Nu kan politiken verkligen bli intressant när vi bryter blockpolitiken.
1 kommentar:
Intressant tanke, Pierre, som jag själv skrivit om på Facebook. Blockpolitikens dagar måste får ett snart slut, och där tycker jag att Jan Björklunds vågade frispråkighet om just det är modigt, klokt och viktigt för oss alla medborgare. Vi MÅSTE få en regering som är handlingskraftig i vår turbulenta verklighet, både inom landet och gentemot omvärlden. Och vi måste värna våra medborgare, både nya som etablerade. Det görs inte med det parlamentariska kaos som råder idag, inte heller av ett missnöjesparti på högerkanten, (SD) eller någon extremism överhuvudtaget. (SD)s enda berättigande är, som Widar Andersson så klokt uttryckt det, att ha väckt de etablerade partierna från sin Törnrosasömn i migrationsfrågan. Där platsar inte (MP), som med sin populistiska politik och sina interna konflikter mest verkar slåss för att få sitta kvar vid middagsbordet i regeringen. (MP) gör sig bäst i opposition, för vem litar på det partiet idag? Vad Sverige behöver är en pragmatisk politik som värnar landets intressen, som klarar att hantera dagsproblemen snabbt och resolut, men även har en långsiktig, trovärdig agenda för jobben, boende för alla, en sund balanserad migrationspolitik, en aktiv klimatpolitik, storsatsning på forskning, på företag, värnandet om vår nationella identitet och kultur, våra värderingar om frihet, demokrati, rättsstat, gemensamt ansvar för de svaga i samhället, dvs konkret solidaritet - inte bara snack, och en gemensam likvärdig skolplan för alla, även en infrastruktur som fungerar för alla etc.
Det finns mycket att göra i dessa farliga, oroliga tider, men utgångspunkten måste handla om att få ordning på landet, för utan det så kan vi inte hjälpa några andra. Så lägg ner dillerierna om att Sverige ska vara världens humanitära stormakt, dvs socialbyrå, för det finns inga förutsättningar för det. Vi är för små, för bräckliga om vindarna vänder i vår omvärld, så låt oss först och främst få landet att fungera igen. Trygghet, gemenskap, öppen sund debatt fri från extremer av alla de slag. Det man kallar pragmatism borde istället vara punkt nummer ett på dagordningen idag, liksom för framtiden.
Skicka en kommentar