Bra tal av kultur-och fritidsnämndens ordförande Christofer Bergenblock (C) vid manifestation mot nazism i Varberg !

Tal vid manifestation mot nazism av kultur och fritidsnämndens ordförande Christofer Bergenblock (C) i Varberg

den 3 maj 2015 kl. 16:32
Den 3 maj 2015, Brunnsparken

Först vill jag passa på att tacka Emil, Robin, Daniel, Jacob och Josefine för att ni tagit initiativ till och anordnat dagens manifestation. Alla goda krafter behövs i kampen mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och nazism.

Det är i år 70 år sedan andra världskriget tog slut och de överlevande i nazisternas förintelseläger befriades. För människorna i samtiden var det naturligtvis oerhört svårt att ta till sig de berättelser som sedan kom fram kring mördandet som hade upphöjdes till industri av nazismens arkitekter och vars yttersta mål var att utrota ett helt folkslag. Visst hade det kommit ut berättelser om nazisternas förintelseläger långt tidigare än så, men det var för många människor lättare att leva i ett förnekande än att ta till sig den fasansfulla sanningen. Först när lägren öppnades gick det inte längre att blunda.

Sedan dess har tiden gått och det som för 70 år sedan var en självklarhet för alla att känna till har med tiden blivit ett allt suddigare minne. Många av de judar, som överlevde förintelsen ville helst av allt glömma och lämna det bakom sig, men har i takt med tidens gång tvingats bevittna en omvärld där historierevisionister och förintelseförnekare tagit en allt större plats. Återigen lanseras konspirationsteorier kring sionismen och judar attackeras på öppen gata även i Sverige.

Likväl var vi många som blev chockade över nazisternas aktion på PS-gymnasiet för snart två veckor sedan. Den utstuderade respektlöshet och hänsynslöshet, som dessa unga män uppvisade är svår att ta till sig när det kryper så nära oss själva. När 88-årige Mietek Grocher, väljer att fortsätta berätta om de bottenlösa fasor som drabbade judarna gör han det i förhoppningen om att hans berättelse kan bidra till att minnet hålls levande och att det fortfarande har ett ansikte. Vi ska vara enormt tacksamma mot Mietek och de andra som fortsätter sitt idoga arbete, men de blir tyvärr allt färre och snart ligger ansvaret att minnas helt och hållet på sådana som inte var med själva, d.v.s. alla oss andra.

Det är lätt för de flesta människor att ta avstånd ifrån nazismen, få människor delar deras snedvridna världsbild och fullständiga avsaknad av empati. Men det här handlar egentligen inte om nazismen. Det fåtal nazister, som finns i Sverige och Varberg, är bara ett symptom på ett långt större problem. Ett problem som stavas intolerans, främlingsfientlighet och rasism.

Det handlar inte bara om de som rakar huvudet och klär sig i bomberjackor, det handlar även om dem som ser på nyheterna och tycker att människorna i Syrien får skylla sig själva eftersom de bor där de bor, det handlar även om dem som sitter vid köksbordet och säger att Sverige inte har råd att dela med sig av sitt överflöd till fattiga i andra länder, det handlar om dem som säger i förbifarten att flyktingarna som kommer till Sverige inte är några riktiga flyktingar, det handlar även om dem som tittar föraktfullt på våra medmänniskor ifrån Rumänien, som sitter och tigger vid affärerna.

Vi har alltså alla ett ansvar för vad vi säger, vilka signaler vi sänder och vad vi lär våra barn. Inget barn föds med fördomar. Fördomar är något som planteras in i barnet under dess uppväxt. Inget barn föds i utanförskap. Utanförskapet är något som uppstår när ingen lyssnar. Inget barn föds att hata andra människor. Hatet är något som kommer ur en kärlekslös uppväxt.

Nazism, rasism och främlingsfientlighet uppstår inte ur tomma intet, men det hämtar sin näring i mörkret, i okunskapen, i tystnaden. Därför måste vi andra svara med ljus, kunskap och argument. Vi får aldrig låta intoleransen segra, utan vi måste fortsätta kämpa för medmänsklighet, empati och värme. Och vi får aldrig förledas tro att detta är en kamp, som kan vinnas utan den måste utkämpas av varje generation, i varje land, i varje hem. Om och om igen.

Men om vi vill förändra samhället måste vi alltså börja med barnen. Genom att ge våra barn trygghet och kärlek ger vi dem också möjlighet att känna empati, genom att marinera dem i litteratur låter vi dem ta del av andra människoöden och ger dem möjlighet att bli fördomsfria, genom att lyssna på dem och ta deras åsikter på allvar, ger vi dem möjlighet att känna delaktighet istället för utanförskap.

I Varberg firar vi i år 100-årsminnet av fredskongressen, som hölls på Rosenfredsskolan 1915. 200 organisationer samlades för att skicka ett budskap om fred till världens ledare mitt under brinnande världskrig och initiativet bidrog till att lägga grunden till den som senare blev Nationernas förbund och i förlängningen FN. I år uppmärksammar vi minnet genom Varberg Calling for Peace och Varberg skickar återigen ut ett fredsbudskap i världen.

Dagens manifestation tycker jag är en del i Varberg Calling, men det vi kallar på är tolerans, medmänsklighet och empati. Om dessa egenskaper får gro hos våra barn kommer det i framtiden inte att behövas manifestationer mot nazism.