Jag har i stort sett gett upp hoppet att någonsin komma in i ett arbete typ "stå till arbetsmarknadens förfogande" som lär vara det lägsta kravet för motprestation.
Jag HAR en arbetsmarknadsläggare stationerad på socialförvaltningen i Varberg. Men där har de misslyckats totalt att finna något som leder till arbete och inte minst med LÖN. Då frågar någon jo men det fixar du väl själv slängd i käften och så. Jamen då skulle jag väl inte ha en av samhället betald handläggare med full lön?
Jo men jag har redan politiska uppdrag som drar in lite arvoden och frågan är vad gör samhällets skattebetalda funktioner FÖR MIG mer än ger mig rätt till försörjningsstöd? Det finns ju kommunala arbetsmarknadshandläggare nu när Arbetsförmedlingen är fullt upptagna med grupper som unga och nyanlända?
Sedan finns ett problem att så länge jag har skuldsanering så är arbete ur ekonomisk synvinkel ingen vinst snarare ett nollsummespel. Inkomster under existensminimum räknas av mot försörjningsstödet och över det tillfaller kronofogden.
Nästa träff med arbetsmnarknadshandläggaren är den 29 september och vi får väl se vad jag då kommer fram till.
Nu har dessutom arbetsmarknadshandläggaren startat en utredning mot mig som remitterats till vuxenpsykiatrin då jag trots "insatser" inte kommit mer än till ruta noll. Det är väl i väntan på denna remiss hon var ha utlåtande som vi ska jobba vidare med. Det ska komma ett utlåtande inom kort.
När jag ser hur politiker försöker överträffa varandra att sätta människor i arbete så vill jag ändå förorda ett system med basinkomst inte minst för gruppen äldre 60+ under vissa förutsättningar. Eller menar politikerna det är rätt att sätta människor i försörjningsstödsberoende i åratal?
Att få jobb idag kräver oftast utbildning, arbetsgivare föredrar yngre arbetskraft och de enkla jobben får till och med akademiker söka om de inte är flyttbara. Dessutom måste också tas hänsyn till arbetsförmåga och möjlighet till pendling om bostaden inte ligger i närheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar