Håller vi på att få ett samhälle där vi kräver att de som inte klarar det ska ha en diagnos?
När jag läser att ADHD-diagnoser på barn ökat med 700 % de senaste tio åren i Västmanlands län ser jag tecken på ett sjukt samhälle.
Det finns antagligen föräldrar som känner sig otilllräckliga att inte räcka till.en skola där det kan vara stökigt i klassen, ett samhälle som pressar på att du måste bli något för du duger inte annars.
Lägg därtill alla andra diagnoser att få stämplat på sig som ska ta hänsyn till i urvalssamhället.
Det mest skrämmande är inte att BUP ges en allt större betydelse det är hela det mörkertal som finns i samhället med verkliga oupptäckta diagnoser som upptäcks sent.
Jag hade en kamrat som´i många år gjorde småbrott, ägnade sig åt missbruk hade svårt att anpassa sig.Han gick på "soc" och behandlades därefter. Dvs en som jämt ställde till det,svår att disciplinera och få att dansa efter någon annans pipa.
Han fick till slut ett längre straff för en gärning. Jag var en av de få ja kanske den enda som stöttade honom under fängelsetiden. Vi brevväxlade och jag höll humöret uppe på honom.
Inne i fängelset fick han bl.a. diagnosen ADHD samt andra diagnoser som ledde till att han ändå i arbetsaktiv ålder fick en s.k.förtidspension.
Det blev iaf ett resultat att han efter många år fick en egen bostad.Personen hade tidvis klarat normala förhållanden med kvinnor men när det spårade ur bröts ofta förhållandet.
Kanske vi nått dithän jag TROR att många redan tycker från början. ALLA klarar inte den drivhusskola vi har med PISA-rapoorter,krav och att bli en "Svensson".Några är redan outlaws och förlorare i början.
Är de inte det så är samhället det som agerar sorteringsmaskin i de låga åldrarna inte bara inför betyghetsen som kommer utan är i färd att diagnosticera dem som kommer att bli "problembarn".
1 kommentar:
Du har en poäng, men ofta kan det vara så att missbruk, kriminalitet, problem i arbetslivet och i relationer är en konsekvens av neuropsykiatriska eller psykiatriska funktionshinder, som inte blivit upptäckta, och individer kämpar utan stöd. Jag gjorde det i 50 år...Och då menar jag inte bara mediciner. Med privatiseringen och kommunernas sparåtgärder har barn med speciella behov farit illa. Har skrivit ett inlägg om de vinklade artiklarna om Västmanlands 700%. Bl.a. frågor, som STV och DN inte tar upp:
Både scientologer och STV använder Philip Eskridge som enda kunskapskälla. Vad har han för kunskaper i NPF - neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Phillip Mack Eskridge titulerar sig som psykolog, men är han legitimerad psykolog?
Varför lider 15,57% av BUP-barnen i Västmanlands län av depression, mani och bipolär sjukdom men bara 1,23% i Blekinge och 0,81% i Stockholm? Se tabell nedan.
Varför skriva om tyckande och tänkande, när det finns forskning och statistik att hänvisa till?
-Länkar till statistik?? Om medicineringen har inte ökat med 700% under samma tid som diagnoser, har medicineringen minskat procentuellt. Förhoppningsvis får barnen stöd åtminstone i någon form, när en viktig bit av behandlingen saknas.
http://marjakonttila.blogspot.se/2014/02/verksamhetschef-pa-bup-i-landstinget.html
Skicka en kommentar