När miljöengagemang och arbetande i periferin uppfattas som säkra väljare för blockpartierna gäller det att se upp!

Jag finner inspiration i det norska MDG mer än i svenska miljöpartiet nu för tiden. Inte minst då det har en nyktrare inställning till blockpolitiken än det svenska systerpartiet. Inte minst vad gäller konsekvensen att driva miljöfrågor. Det var för mig grunden att engagera mig och inte att vara med i ett A till Ö-parti med flum och tappa bort sitt ursprung.

Det var också en miss att så stort av svenska miljöpartiet att veckla in sig så djupt i blockpolitiken som man gjorde inför valet 2010 där man schabblade bort frågor kopplade vad som egentligen är grönt. Bara det sker i en motallians till alliansen.

En miljöpartist sätter alltid miljön före jobben medan de röda alltid sätter jobben framför miljön. Borde vara så. Men i ingemanslandet kan allting vara rätt om man vänder det till sin fördel. Nu ska ALLA jobb bli gröna enligt både Löfven och Fridolin och skiljelinjerna i det synsättet verkar oklart.
Bara de når makten att få ut att de själva är bäst på budskapet...och där Sjöstedt verkar vara ännu bättre för de andra sneglar åt kompromisser med borgerliga partier för att nå sina mål.

Vi som finns i en annan politisk och social division som inte tänker karriär-tanken bör ha alla förutsättningar att vara grönast får inte ens det stödet att det också ska löna sig att arbeta.

Som Monica Armini jag citerar ur ett inlägg i Social Politik nedan och vi börjar närma oss tanken på Medborgarlön/Basinkomst-tanken som jag ser det med någon form av sysselsatt funktion.

"Till att börja med måste varje anställningsliknande plats ha ett avtal – inte mellan arbetsförmedling eller försäkringskassa och arbetsgivare – utan ett anställningsavtal mellan individ och arbetsplats. Först då kan man känna sig trygg och förvissad om att få behålla sin plats.
Man behöver också få en inkomsthöjning från sjukpenningsnivån, aktivitetsstödet eller vad man nu går på för ersättning. Det ska löna sig att jobba – även om man är under arbetsträning eller rehabilitering. Det är orimligt att man ska stå för marginaleffekter själv – bättre kläder (om man befinner sig på ett kontor eller i butik), resor till och från arbetsplatsen, och det är rimligt att man ska kunna följa med kollegorna ut på lunch ibland.

Slutligen ska man inte placera människor på arbetsplatser där det inte finns en chans till fortsatt anställning. Det är att inge människor falska förhoppningar. Att rehabiliteras – från sjukdom eller arbetslöshet – ska inte ske utan att det finns goda chanser om en fortsättning. Ett riktigt jobb. Med trygghet, lön och kanske med vissa lättnader för arbetsgivaren i form av lönebidrag eller liknande.

För anständighetens skull bör den som tar emot rehabiliteringspatienter, ALI-praktikanter eller personer placerade i fas 3 etc. också få betala en del av lönen för utfört arbete. Annars riskerar svenska staten att bidra till ett slags nationell trafficking, en modern form slavhandel, där bara den som måste ta anvisad sysselsättning är den som betalar ett pris."