Gör ökade investeringar oss lyckliga?

Investera istället för att konsumera? Läser en intressant artikel av Hedi Bei Habid på Newsmill där jämförelser görs med Österrike kontra Sverige. Investeringar leder till efterfrågan på tjänster och varor och nog finns det behov alltid. Frågan är hur det går med den berömda matchningen att få rätt arbetskraft till rätt branscher och med rätt villkor och att det finns boende där jobben finns.

Jag vill också ställa grundfrågan: Önskar vi mer tillväxt till varje pris där företaget AB Sverige avgör hur vi ska leva, vad som är kvalitativ tillväxt i teknik kontra mänsklig reproduktion? Många av oss har nått mättnad och klarar vi inte av tillväxtkonkurrensen söker kompetent arbetskraft där de får bäst villkor och betalt. Finns det någon enighet VAR tillväxten ska ske? Troligen lättare att ge en summa i plånboken att konsumera för i form av skattesänkningar? Problemet är att de som inte arbetar fått del av dessa på samma sätt . Turismen är en stor del att göra på som kan anses outnyttjad och många orter satsar på det dock ibland väldigt säsongsberoende och nyckfullt ur vädersynpunkt. Hur många har haft ångest inför att börja jobba igen och återgå till den "grå" vardagen och hur många fortsätter "gå" som vanligt i sin egen tristess?

Som vägledning till politiker borde det finnas ordentliga underlag för planering. När vi ingår i en global ekonomi är det lätt att skylla på den. Men vad gör vi för att minska bilberoendet? Transportberoendet överhuvud taget? Varför är så mycket upplagt på konsumtion av varor och tjänster? När ska vi lära känna varandra eller är det något för dejtsajter och facebook att sköta? När börjar vi sätta värde på något som inte bara handlar om arbete, ekonomisk tillväxt, konsumerande nöjen och kultur. När börjar vi växa inifrån till utvecklade sociala och kulturella varelser? Vi har bara ett jordklot och informationsflödet gör att många stänger av för att ägna sig åt det som förnöjer för stunden då vi inte tål hur mycket eländesbeskrivningar som helst eller jagande i prestationskarusellen. Finns det någon empati kvar när mycket tar kraft och energi? Håller tillväxtpsykopaterna på att ta över agendan nu?