Har vi bra kängor att sparka med?

Händelserna i Oslo inträffar som en chockvåg över Sverige när det som inträffar inte får hända och absolut inte av någon som är som VI mitt ibland oss. Med tillgång till det mesta och har alla dörrar in i samhället. Diskussionen har också varit om det är rätt att ta upp andra likartade händelser i ett sorgeskede. Får man skoja om sig själv? Uppenbarligen inte då alla ska sörja kollektivt. Jag fick ett sorgebesked i valrörelsen i höstas om en plötslig bortgång till en person som stod mig nära. Mådde pyton de sista två veckorna innan valet men det överskuggande införstått kollektiva mentaliteten var ingen medömkan och målet var att vinna valet.

När jag ser politiseringen i händelserna i Olslo är det lätt för mig att göra samma sak i den bortgång jag var med om hos en vän för mindre än ett års sedan eller när en vän och granne miste livet på grund av diagnos och missbruk i en olycka . Jag varnade långt innan men vederbörande hade det stöd han var berättigad till och han hade sig själv att skylla. Likaså att min närmaste granne gick bort i juli utan att någon tog notis om mina signaler att allt inte stod rätt till redan ett halvår tidigare. Lagen om LVM (Lagen om vård av missbrukare) tolkas godtyckligt om fasaden upprätthålls och det ska vara rätt instans som larmar inte jag.

Det står nu en kvinna åtalad för att hon inte tog notis om signalerna från en som larmade och som var död bara 2 timmar senare. När saker ska uppmärksammas ska det tydligen föras i media. Frågan är hur media sorterar vad som är viktigt och inte viktigt? Olika politiker och partier vill snabbt plocka in lättförtjänta poäng.

Vansinnesdådet i Oslo har nu fått sin mycket välförjänta uppmärksamhet och det är inte slut med det. Men de händelser som förringas av småpåvar på lokal nivå och internationella händelser måste också få stöd i proportion till en händelse av en person i en stad i ett land med maximalt destruktivt resultat. Följdaktligen är det lätt att rinna igenom om man ser rätt ut, beter sig som alla andra och äger de erforderliga möjligheterna att begå brott och status att hjälpa. Men att rop på hjälp inte hörs i Sverige om det händer i Syrien eller i en svensk stad är ganska uppenbart. Vad ska vi göra åt det? För det första inte tro gott om alla och det andra tro även på dem som redan ligger. Det sista har svenska folket väldigt svårt för och inte minst i de partier som vill att man ska skriva kondoleanser just nu. Jag har tre ggr räddat livet på olika personer genom SOS alarm och hur många jag förebyggt vet jag inte. Nu ska jag tänka på mig själv i fortsättningen då ingen annan gör det utom i negativt avseende.