Heltidspolitiker eller fritidspolitiker?

Med allt mindre med ideela politiker uppstår allt fler heltidspolitiker och med dem anställda dels inom vanliga förvaltningar, tjänstemän och i viss mån anställda inom partiet. Ibland kompenserar en del partier med "heltäckande uppdrag" det med att sprida uppdragen hos de andra. I vilket fall uppstår olika delar av s.k. politiker som inte behöver ha att göra med nivåerna de sitter.


Miljöpartiet som en gång var ett direktdemokratiskt parti är nu ett parti som alla andra. med allt fler i politiken. Frågan är om de tillkommande medlemmarna kommer från "rörelsen utanför" och i så fall vilka engagemang som finns inom partiet. Det kan handla om specialkunskaper inom olika områden och annan kompetens men framför allt behövs föreningsmänniskor. Människor som vet att på möten där fattas besluten men uppgörelser kräver fingertoppskänsla, lyhördhet och empati. Ofta är det bra att blanda olika bitar för att få bredd och inte fastna i en fålla för ett växande parti. Ändå vara tydlig när man väl är enig om målinriktningen.


Det bör dock vara ett enskilt beslut vilken nivå man bör lägga sitt krut på och tydligt begränsa sig för en aktiv att inte ta på sig något för "andra inte vill". Vid konkurrens om de "heta platserna" bör organisationen vara så utformad så att alla framstår som vinnare, Inte den som är mest politiker. 


Jag tvivlar på att miljöpartiet har en sådan organisation idag. Missnöjet blir annars avhopp och att andra partier i så fall visar vägen. Miljöpartiet riskerar att fastna i en nivå som är lägre än vad det finns kapacitet för. Många verkar rätt nöjda med valresultatet i synnerhet de som samlat på sig uppdrag och som kan kallas mer än fritidspolitiker.