När ska det tålas att diskuteras nyanser än bara SD?

En ny SIFO bekräftar trenden. SD har ovanlig höga opinionssiffror och rödgrönt är större än alliansen och som håller nätt och jämt ihop över spärren uppdelat. I praktiken innebär det att en röd eller rödgrön minoritetsregering skulle administrera en borgerlig politik ungefär som den ser ut idag..

Sifo, december: M: 28,2 -0,5 FP: 5,4 +0,1 C: 4,5 +0,3 KD: 3,6 +0,1 S: 32,1 -1,8 MP : 9,7 -0,4 V: 5,9 +1,2 SD: 10,0 +1,5

Det skrivs mycket om SD nu. Desto intressantare att då läsa Henric Ekengren Oscarssons analysbild av läget där SD-frågorna är "inne" medan de andra partierna framstår som "grå" och tråkiga eller samstämda i samma typ av frågor.

För att nämna ett intressant exempel hamnar SD emellan blocken vad som ska privatiseras eller inte inom sjukvården (viktig landstings- och regionfråga), i samma klunga som de krisartade småpartierna i alliansen vad gäller synen på offentliga sektorn.

I synen på EU har de övertagit de gamla motståndarnas MP och V:s roll att vara mest emot men det som är mest känt är deras syn på invandrarpolitiken och att de inte är särskilt miljösmarta. Jag vill tillägga att deras syn på kärnkraften också¨är diametralt mot min inställning.

När nyanser och mångfaldens frågeställningar läggs ut framstår en annan bild av partierna och "blocken"och det är ganska märkligt att det BARA diskuteras invandringspolitik inte minst då SD själva och deras ledare försöker tona ner de värsta skavankerna från det hållet.

Säkert har Jimmie Åkesson smart som han är försökt hitta andra ingångar för att bredda SD precis som andra partier gör när de känns alltför stigmatiserade. Men i dagsläget känns politiken sett ur hela perspektivet som väldigt grå och tråkig. Inte minst i den enfaldiga debatten om rasism och främlingsfientlighet.