< div id=”header ”>< / div>

söndag 27 mars 2011

Du och jag Alfred!

Dags att utvidga familjebegreppen. Läser en artikel om Abbe med fyra föräldrar som får mig att tänka lite på filmen "Tomten är far till alla barnen" och hur det ser ut i det stora hela i det här landet. Jag själv hade en mycket komplicerad situation som förälder på 90-talet då advokater, rättsinstanser och olika socialsekreterare gav mamman i princip vetorätt med myndigheter som möjliggörare för mamman och där jag pappan betraktades som ett hot och en parasit. Däremot dög jag bra att ta hand om barnet när mamman var på semesterresa i Västindien och att jag betalade underhållsbidrag samt som veckopendlare att hämta, lämna i ett antal år.

Jag förstår att många pappor hamnar i missbruk, att ensamstående mammor inte kanske får det stöd de har rätt till om allting ska individbaseras. Många s.k. ensamstående har bra närarelationer, bra nätverk medan andra har ett rent helvete. Ofta får far. och morföräldrar dra ett stort lass eller vänner, väninnor i liknande situation. Själv slogs jag för öppna förskolor som en samlingspunkt dit alla föräldrar kunde gå och träffas med sina barn en gång. Samhället har med fördel en föräldraförsäkring jag aldrig fått del av och inte ens kunnat ta ut de föräldradagar som föräldrar har rätt till för vi bodde inte ihop. Sekretess råder oftast och samhällets allmosor som barnbidrag delas ut till såväl som rika vårdnadshavare samt bostadsbidrag till förälder som behöver ha en bostad där barnet kan ges utrymme.

Det talas om "barnets bästa" och barnkonventioner i röran av föräldrar som bara är biologiska pappor men inte vill ta något föräldraansvar till desperata mammor som lämnar bort sina barn av olika skäl. Ibland undrar jag inte om det borde finnas en "pool" med stödföräldrar att ta till i något läge. Psykologiskt, fysiskt och medmänskligt kanske ses som en förebild som "Du och jag Alfred" i Emil i Lönneberga när föräldern och föräldrarna inte räcker till. Det är i nöden vännen prövas och förälder kan en del inte bli och de som blir det kanske inte kan handskas med det. Stackars barn som inte har någon valfrihet!

2 kommentarer:

Hinke Robur sa...

Pierre, så väl jag känner igen din beskrivning. Jag hade samma resa med mammorna till mina två grabbar. Många är de farsor som kämpat för umgänget med sina barn mot både mödrar - och Lagen. Jag fick inskränka min roll till utryckningsgubbe, att alltid finnas till hands, om det krisade (och behövdes stålar). / Janne H, Mp-medlem 1985

Anonym sa...

Har märkt att många är de pappor som vill men inte får vara med sina barn. Fortfarande idag, 2011. Det klagas på pappor som inte tar sitt ansvar, men herregud, de ges ju inte chansen. Min man tvingas till en ständig kamp för att få träffa sina två döttrar (från en tidigare relation). Mamman trilskas med sympati och medhåll från samhället.
Heja alla pappor! Glöm aldrig bort att ni är lika viktiga som oss mammor.