< div id=”header ”>< / div>

lördag 30 juli 2016

Regeringen lanserar utsläppsbromsen – köpa och skrota utsläppsrätter

Regeringen lanserar ny politik för utsläppsrätter som ger reella utsläppsminskningar och sätter press på EU.


Regeringen har under lång tid verkat för en välfungerade utsläppshandel med ett högt pris på att släppa ut. Nu lanseras ett nytt och progressivt program, utsläppsbromsen, för att minska det totala antalet utsläppsrätter i systemet

Regeringen kommer att föreslå att 300 miljoner kronor om året satsas på detta. Avsikten är att programmet ska löpa under hela perioden 2018-2040. Med nuvarande pris kommer utsläppsrätter motsvarande cirka 7 miljoner ton koldioxid att kunna köpas in och annulleras årligen.

Om utsläppsbromsen:

•Staten ska köpa in och annullera utsläppsrätter inom EU:s system för handel med utsläppsrätter Annulleringen ska inte räknas av mot Sverige åtagande enligt EU:s ansvarsfördelning och det nationella klimatmålet.


•Sveriges regering satsar 300 miljoner kronor om året under perioden 2018-2040, med en total summa som överstiger sex miljarder kronor


•En kontrollstation inrättas 2025 och genomförs därefter var femte år för att utvärdera behovet av fortsatta åtgärder i programmet i förhållande till utvecklingen av EU:s sammantagna utsläpp.


•Sveriges regering bjuder in fler länder att delta i programmet för att få bort ännu mer utsläppsrätter och få upp priset på att släppa ut.


•Privatpersoner och företag ska inbjudas och stimuleras att delta. Vi kommer också underlätta för dessa att bidra genom att införa skatteavdrag på att klimatkompensera.


•Samtidigt ska Sveriges regering vara fortsatt pådrivande i arbetet inom EU för att pressa ner utsläppen i nästa handelsperiod i utsläppshandeln så att EU lever upp till sina åtaganden enligt Parisavtalet.

Christofer Fjellner Europaparlamentariker (M) invändniong mot utsläppsbromsen


"Idag fick vi se den rödgröna samarbetsregeringens klimatpolitiska misslyckande svart på vitt. EU-kommissionen har presenterat sitt förslag till så kallad bördefördelning, det vill säga hur EU:s medlemsländer ska fördela ansvaret för att minska koldioxidutsläppen sinsemellan. Och om något borde vi nu kunna vara överens om att regeringens naiva överbudspolitik på klimatområdet nått vägs ände. För i och med dagens förslag från EU kommissionen kommer svenska ansträngningar för klimatet endast leda till att andra EU-länder, framför allt Polen, slipper undan.

EU:s bördefördelning rör de utsläppsminskningarna som inte omfattas av EU:s utsläppshandel, det vill säga den icke-handlande sektorn, och rör sig om ungefär hälften av EU:s koldioxidutsläpp. Bördefördelningen är både viktig och en svår politisk förhandling. För det ser väldigt olika ut runt om i Europa. Olika länder har kommit olika långt i klimatarbetet. Sverige ligger extremt långt fram på grund av att vi under en lång tid aktivt arbetat med att sänka våra utsläpp. Det är förstås något vi ska vara stolta över men det betyder också att det kan bli onödigt kostsamt för oss att vidta åtgärder för att sänka EU:s klimatutsläpp och nå det gemensamma mål om 30 procents utsläppsminskning i den icke-handlande sektorn till 2030. Långt mer rationellt och kostnadseffektivt vore att vidta åtgärder i medlemsländer där det fortfarande finns lågt hängande frukter att plocka. Därför tycker jag och många med mig att det är viktigt att bördefördelningen grundas på kostnadseffektivitet. Tidigare har detta inte varit fallet utan fördelningen har i stället gjorts utifrån medlemsländernas BNP per capita. Det har generellt sett straffat just länder som Sverige eftersom vi kommit så pass långt att alla de lågt hängande frukterna redan är plockade.

Att få länder som drar sig för eller rent av motsätter sig att ta sitt klimatansvar med på båten kräver smart politisk strategi och stor förhandlingsskicklighet. Regeringen har uppenbarligen saknat både och. För i EU-kommissionens förslag, som lär bli verklighet, står det klart att Sverige får ett mycket högt beting. Sverige får tillsammans med Luxemburg det absolut högst satta målet. Sverige ska minska sina utsläpp med 40 procent fram till 2030 relativt 2005 års nivåer. Inte för att vi släpper ut mycket, tvärt om, eller att det är rationellt att minska utsläppen just här, återigen tvärt om, utan för att regeringen sålt smöret och tappat pengarna.

För att sätta perspektiv på det hela kan man notera att det svenska målet är tio procent över det EU-gemensamma målet för den icke-handlade sektorn, Polen ska bara minska sina utsläpp med sju procent (7) och Bulgarien ska inte göra några utsläppsminskningar alls (0!). Man säger också att man fördelat utsläppen just efter BNP per capita, men en snabb blick på BNP statistiken visar att det i vart fall inte stämmer för svensk del. För Sverige ligger först på sjätte plats om man jämför medlemsstaternas BNP per capita men trots det hamnar Sverige i topp när utsläppen ska fördelas. Något annat har alltså styrt när kommissionen fördelat bördan.

Detta kommer förstås att bli mycket kostsamt men helt utan klimatvinst. Med tanke på hur den rödgröna samarbetsregeringen agerat inför detta beslut skulle jag ljuga om jag sa att jag förväntat mig något annat. För signalerna från regeringen har varit tydliga. Sverige må redan göra mest i EU för att minska utsläppen, men det räcker inte. Vi ska göra mer oavsett vad resten av Europa åtar sig. Mindre än en månad innan kommissionens förslag skulle presenteras lät regeringen miljömålsberedningen basunera ut att de ville att Sverige skulle åta sig att minska utsläppen med 58 procent till 2030 jämfört med 2005, långt mer än vad kommissionen nu föreslagit. De signaler man skickat till resten av Europa var mer eller mindre en önskan om att få ta en större del av bördan. Inte en särskilt begåvad förhandlingsstrategi. För vem tror att en miljöpartistisk miljöminister nu kommer åka till Bryssel och kämpa för att andra länder nu ska ta ett större ansvar? Och om hon skulle göra det, vilken trovärdighet skulle hon då kunna sätta bakom orden? För EU-kommissionen har ju bara lyssnat till Sveriges önskan, vilket nu kommer stå Sverige dyrt.

Det som gör detta så urbota dåligt, förutom att det blir dyrt, är att det sker helt i onödan. För eftersom EU:s klimatmål sattes redan hösten 2014 så är storleken på utsläppsminskningskakan redan bestämd. Och om regeringen ber om att få en större bit av bördan så innebär det bara att någon annan får en mindre. Det betyder kort och gott att det inte finns någon som helst klimatnytta med att Sverige tar “ett större ansvar”.

Den rödgröna regeringens agerande leder nu alltså till att länder som Polen slipper vidta åtgärder som vi i Sverige gjorde för länge sedan. Vilket förstås är helt orimligt. Det är i bästa fall dumsnällt då de rödgröna helt enkelt inte förstått hur bördefördelningen fungerar men mer sannolikt är att man i sann miljöpartistisk anda ägnar sig mer åt politiskt poserande än att fokusera på faktiska resultat.

I stället för att fokusera på att plocka inrikespolitiska poänger borde regeringens ansträngningar sträva efter att åstadkomma en effektiv klimatpolitik byggd på kostnadseffektivitet. Höga kostnader är nämligen inget självändamål, även om man kan tro det ibland om man enbart lyssnar till den svenska debatten. Tvärt om sätter det käppar i hjulet för våra möjligheter att rädda vår planet eftersom att resurserna vi har för att göra klimatåtgärder används ineffektivt.

Att det nu blir onödigt dyrt att genomföra de viktiga utsläppsminskningarna i EU och Sverige skadar EU och Sveriges trovärdighet i klimatpolitiken. För när resten av världen tittar på oss och ser att vi hittar på klumpiga och onödigt dyra lösningar för att sänka våra utsläpp ser de oss knappast som en förebild, det är illa. En sådan klimatpolitik gör mer skada än nytt"

Inga kommentarer: