Intressant debattartikel av miljöpartisten Josefin Utas i Expressen om den dubbla roll MP intar i regeringen att stå bakom beslut men ändå vara emot dem.
"Härom dagen stod det klart att regeringen backar angående det omdebatterade förslaget att kunna stänga Öresundsbron. Då gick Miljöpartiet ut och proklamerade att det blev precis som partiet hela tiden sagt och kämpat för, vilket förstås pekade mot att det var Socialdemokraterna som hade stått för det dumma förslaget."
Min kommentar: Det var alliansen och främst moderaterna som ändrade sig och satte regeringen att göra upp med SD eller dra tillbaka förslaget. Men MP var snabba nog att flagga för att de just då var skeptiska något de var beredda att vara för tidigare då S annars gör upp med M och då blir ju allt värre.
"Och tidigare under hösten meddelade språkröret Åsa Romson tillsammans med statsminister Stefan Löfven på en presskonferens att regeringen vidtar åtgärder för att försöka minska mängden flyktingar som kommer till Sverige. Efteråt gick språkröret Gustav Fridolin ut och beklagade detta, ”detta är skit” sa han bland annat"
Min kommentar:Alla vet att MP gjort en 180-gradig sväng som avviker från det mesta som skrivits i debattartiklar före valet, som funnits i olika uppgörelser MP varit med på för att utestänga SD-politik, som avviker från valmanifest och partiprogram. När man valt att sätta sig i regeringen är det att föra en gemensam politik inte enbart MP:s egen. Samtidigt har både V och C nu tagit över rollen som Sveriges flyktingvänligaste partier och MP har som med allt annat blivit ett oberäknerligt och otydligt mittenparti som inte går att lita på.
"
Miljöpartiet försöker ta rollen som ett oppositionsparti trots att man sitter i regeringen. Man vill både äta kakan och ha den kvar.
En anledning till de olika buden från partiet och dess representanter är dock att partiet i nuläget är väldigt splittrat ideologiskt.
Förut var det uttalat att partiet gick sin egen gröna väg och var fristående från höger och vänster. Nu uppfattar de flesta partiet som ”vänster”. Och frågan är hur partiet egentligen anser att Sverige ska utvecklas framöver sett till den ansträngda situation landet är i nu. Vad är det som ska prioriteras framför annat när det blir så illa tvunget? Svaret är höljt i dunkel. "
Min kommentar: MP:s ovana att sitta i regering och dessutom i minoritet med båda språkrören som ministrar gör kongresserna till uddlösa tillställningar som används mest i propagandasyfte. Det kan nu visas upp ministrar och allas vår "Stefan" som leder regeringen. Det gör MP till ett S light-parti i vänstermitten-landet så mycket som Stefan själv tycker inte vad som är grönast. MP pendlar från att tidigare varit helgrönt till att nu pendla mellan vänstersocialism och socialliberalism. Då det gröna tänket kommit i bakgrunden uppfattas numera MP som ett parti som alla andra dragning vänster.
"De senaste åren har partiet glidit. Från ett övergripande hållbarhetstänk och en pragmatisk, balanserad syn på saker har partiet gått in i extremen i vissa enskilda frågor. En av dem är feminism genom identitetspolitik (att se människor som grupprepresentanter). En annan är migration."
Min kommentar:Från att varit ett enfrågeparti med miljö har MP breddat sig genom åren och ofta intagit radikal ställning i olika frågor. Jämställdhet har MP haft från början och kvoteringskrav. Det med feminism kan tyckas som ett modeord men en grön politik från grunden kräver feministiskt tänkande. Migration är lite svårare. Ett hållbart samhälle med fri rörlighet är acceptans att gränser suddas ut. Dock är det ohållbart att inta en ståndpunkt om "fri invandring" om MP inte är beredd på konsekvenserna vad detta innebär. Att kalla det "resurs" samtidigt som det ska lånas pengar till asylkostnader och när det krävs omprioriteringar för att klara detta sticker en del i ögonen och blir då inte särskilt folkligt förankrat.
"Med fraser som ”vi kommer aldrig att försvåra för människor att komma hit” har partiet invaggat sig självt i en falsk förhoppning om att precis allt går att lösa, bara man vill det tillräckligt mycket"
Min kommentar: Då jag tror och vet att många miljöpartistiska beslutsfattare ogärna skulle vilja ligga skavfötters i sina hem eller upplåta något utrymme för främmande oavsett vem kan det kännas en aning pinsamt att det finns sverigedemokrater som öppet anammat idén att öppna sitt hjärta och beblanda sig. När man talar i "vi"-form och i partiets namn bör nog partiet ha stadigt på fötterna först.
"Att partiet knakar i fogarna i detta läge är självförvållat. Man hade all möjlighet att förbereda sig på ett bättre sätt inför att sitta i regering"
Min kommentar: MP hade som mål att sätta sig i en S-ledd regering och det finns utrymme för andra partier att ingå också. Svårigheten är miljöpartistiske väljaren inte kunde veta före valet under vilka förhållanden och landskap det kunde ske. Annars hade jag föredragit att S och MP hade haft en gemensam minimiplattform färdigförhandlad innan valet. Men då hade det varit ännu tydligare att S varit ett S lightparti och väljare dragit åt olika håll såväl vänster som höger men tveksamt om det kunde kallas det gröna hållet.
" Var man beredd på detta ansvarstagande och vad det medför i form av kompromisser? Kanske vill partiet hellre vara det mer idealistiska påtryckarpartiet och verka i opposition?
Miljöpartiet måste ta ställning i de här frågorna och genomföra de eventuella förändringar som krävs utifrån de vägvalen."
Min kommentar: De som står för ansvarslinjen är numera i majoritet inom MP. Jag tror inte på att MP hur som helst kommer att vilja lämna regeringen. De kommer att suga sig fast och inom den ramen arbeta sig in i den. S har sin traditionella politik att tampas med och kryddas av MP som blir förnyare. De som eventuellt lämnar MP är av andra skäl. Det är inte längre ett "gräsrotsparti". Kongresser och kommun- och landstingsdagar är mer samling för att träffas än start på något radikalt nytt. Frågan är om inte MP redan upphört att vara det unika gröna partiet utan nu kan kallas ett parti som alla andra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar