Snart kommer EU-frågorna om vår grundtrygghet upp till ytan och då vill vi ha svar!

Någon beskrev att det som inte syns finns inte. Det vi inte märker har vi inte ont av. Två sidor av samma mynt. Ett av dem är målen att tillförsäkra medborgare en villkorslös basnivå att kunna leva på iaf få utrett.

Vi accepterar tiggande romer som ligger i tält och bussar dem hem dit där de "hör hemma" med kommunala medel. Vi accepterar att bostadsbidrag delas ut till dem som har bostad med otillräckliga inkomster att kunna leva på skälig levnadsnivå men de som är hemlösa får klara sig bäst de vill.

I exemplet ett: Är vi medborgare i ett annat EU-land ska vi inte ha ansvaret här om de inte har jobb eller på annat sätt kan försörja sig här. Exemplet två: Har du ingen bostad är det upp till dig att skaffa en sådan på något sätt. Kommunen garanterar då upp till en viss hyresnivå "tak över huvudet" om du hittar något själv och i vissa fall till sociala kontrakt.

Vad gäller romerna är det inte vårt problem. Vad gäller hemlösa i övrigt individens problem som försatt sig i situationen. Däremot är det vårt problem att vi överöses av olika hjälpinsatser till allt möjligt av behjärtansvärda ändamål. Då kommer pengarna fram och det är inte brist på pengar utan det är vi själva som vill avgöra vad och vilka vi vill stödja.

I förlängningen handlar det om solidaritet, att vi inte längre tror på politiker eller välfärdssamhället att stå för lösningarna. Notera att samtidigt som jobbskatteavdraget kunde gått till gemensam välfärd och skolan har nu en tredjedel av kommunerna nu höjt sina skattesatser. Jo just det för att tillförskansa innevånarna säker välfärd och skola.Staten lovar att vara den givmilde och kommunerna står för notan. De är inte mycket till val.

Kommunerna har också hand om de som blir över när arbetsmarknaden inte fungerar och inkomsterna börjar ta slut. De får också se dem live som har problem att inte ha bostad och som är hemlösa. Ja staten har också huvudansvaret för migration och invandringspolitiken. Men om vi inte klarar av att lösa andra problem för våra egna bofasta innevånare mer än tillfälligt hur ska vi då få allmän acceptans att lösa resten den dagen staten inte ställer upp utan ger kommunerna ansvaret.?

Vi sitter på en briserande bomb när vi vet att det tillväxtsamhälle vi har med ständig konsumtion och bolånebubblor en dag kommer att nå sin peak. Det kommer att ställa krav på stora omställningar och har vi inte solidariteten då så faller allt samman. I dag är det på individers villkor och myndigheters godtycklighet samt så länge pengarna räcker. Men sen då?